Michaela forni
"Det handlar väl om att våga. Men att våga är det läskigaste som finns. Att stå med sitt hjärta i handen och tveka, vågar jag ge bort det? Första gången var det så pirrigt. Vad har jag att förlora? Det visste jag inte då. Efter några gånger är det mer skitläskigt än pirrigt. Att varsamt slå in sitt hjärta i ett litet paket och ge bort det, här får du en present, det är ditt nu. Du kan göra vad du vill med det. Ja men det är väl klart att det är skitläskigt, när vissa faktiskt gjort precis vad de velat med det. Kastat det i en sjö och plötsligt kan man inte andas längre, hej då nu drunknar jag.
Men att ge bort sitt hjärta till någon är den finaste presenten man kan ge. Och om personen som får det inte är varsam med det, då är det hans förlust och inte din. Hur rädd man än är i den sekunden man bestämmer sig att här får du, så är det häftigt på samma gång. Häftigt att man faktiskt vågar ge bort det mest värdefulla man har. Ännu häftigare när han faktiskt tar bättre hand om det än du själv gjort. Och om han tar det och sticker en kniv i det, tja, då har man i alla fall alltid kvar känslan att man faktiskt vågade. Och vågar man ge bort sitt hjärta till någon man hoppas på älskar en, då vågar man också laga det om det nu blir så att man får tillbaka det trasigt."
Det finns nog ingen kvinna som kan sätta ord på känslor som hon kan, känslor som man själv känner men som man samtidigt inte riktigt vet hur man ska förklara. Den där rädslan, rädslan att bli så jävla ledsen och sårad att man inte vet vart man ska ta vägen. Alla har vi nog känt den, mer eller mindre. Hon är så fantastisk. Jag får aldrig nog av hennes texter, hon skriver om så mycket och kan formulera en känsla som inte många kan. Glada känslor, sorgsna, förvirrade, saker som man känner igen sig i så förbannat bra. Jag kan ligga och lyssna på hennes podcast hur länge som helst och bara tappa bort tiden, det är skönt att sådana som hon finns, när man själv inte finner orden för hur man känner.
Kommentarer
Trackback