Mamma fällde nyss en och annan tår medan hon läste en text om en 24 årig kille som har cancer och som har fått sin dödsdom. Att veta att sina dagar är räknade och att man bara har en viss tid kvar, kan man ens förstå den känslan. Alla ska vi dö, det är ju ett löfte vi får dagen då vi föds, men då vet vi inte när det kommer ske eller hur. Att veta hur det kommer ske och ungefär när, fyfan för att gå runt att bära på det. Jag blir så arg på mig själv när man läser sånt där, här sitter man i sitt hus vid vattnet och gnäller över att det är måndag igen och att man är less allt plugg. Medan det finns dem som skulle göra allt för att uppleva en dag till, eller bara att få vara frisk. Det låter så extremt klyschigt när man säger att man ska uppskatta det man har och faktiskt njuta av var man befinner sig i livet, när man är frisk och inte har några större problem än en omtenta som ligger och spökar, men likförbannat lyckas man börja gnälla och önska saker hit och dit. Måste faktiskt börja leva upp till mitt motto på instagram "mästare på att fånga dagen" för jag har det ju faktiskt riktigt bra förutom att jag hatar studentlivet. Jag har världens utan tvekan bästa familj och vänner och jag mår ju faktiskt så himla bra, det är ju ändå det viktigaste.