Alltså dessa två människor, jag tror ingen förstår hur mycket kärlek jag hyser för dem. Min fina, lugna pappa som har tålamod som ingen annan och min söta mamma som har temperament som en latino kvinna. Men dom kompletterar varandra så bra och jag är så tacksam att de är just mina föräldrar. Vet ärligt inte vad jag skulle göra utan dem, men jag skulle utan tvekan vara helt lost. Mamma vet allt om mig, för henne berättar jag det där som jag inte riktigt vill prata med andra om. Hon är så klok och det är en trygghet att veta att det jag säger till henne stannar där. Hon är så genuint snäll och vill verkligen mitt bästa, sätter alltid andra före sig själv för att se till att dem har det bra. Pappa är en vuxen verson av mig när det kommer till humorn, vi har samma typ av humor och vi skrattar alltid åt samma saker. Vi är båda två lika lejda och jag älskar hur han gör spontana saker ibland som gör att man bara stannar upp och tänker "vafan är felet på dig?". Men hur oseriös han än är ibland så han har en fin och allvarlig sida också, den där överbeskyddande pappan som har tusen frågor när han ser att jag är ledsen. Han säger inte alltid vad jag vill höra, han säger som det är och vad han tycker om saker och ting. Båda två är som mina bästa vänner och jag är så tacksam för att jag har två öppna famnar att falla tillbaka i när jag är ledsen, finns ingen jag hellre gråter ut hos än hos dessa två.