Att vakna på morgonen och känna att fötterna är kalla för att de har legat utanför täcket, att inte störas av någon sol som lyser in och gör rummet till en bastu känns väldigt efterlängtat. Är jag konstig som tycker det? Att bara få krypa in under täcket igen och känna hur hela kroppen återfår samma värme som den en gång hade, för att sedan fortsätta gosa i sängen ett tag till. Det är lyx. Att faktiskt kunna gå runt i morgonrock stor del av dagen utan att känna stress att man måste vara duktig och gå ut och göra någonting utav dagen. Tofflor och en stor tröja är det jag helst klär mig i. Att kunna dricka en tekopp utan att dö av värmeslag och kunna ha myskväll flera kvällar i rad utan att känna sig tråkig, hösten är rätt fin ändå. Vi kan fortfarande njuta av att allting är så vackert och vi kan ännu gå klädd i skinnjacka med en sjal utan att frysa ihjäl, luften är frisk och det är få saker som slår en joggingtur eller promenad med musik i öronen.

 

Trots att skolan har börjat om och jag fattar ungefär lika mycket av kursen som min farmor förstår när man pratar engelska, alltså inget, så är jag ändå så himla nöjd med tillvaron. Orkar inte stressa upp mig över småsaker som jag gjorde förut för jag vet att allting löser sig, jag har inte längre den där prestationsångesten i skolan för man får en andra chans med allting, även ett tredje och en fjärde.

 

Jag välkomnar i alla fall hösten med öppna armar. Mammas goda middagar med hela familjen, filmkvällar under en filt och självklart en och annan tjejfest. För jag har fortfarande världens bästa vänner och familj som gör den gråa vardagen så himla mycket roligare. Även fast jag hatar när pappa ska komma in och sjunga för mig när han tycker att det är dags för mig att kliva upp, eller när han kommer in och ska lägga sig bredvid mig för att höra hur livet är (med livet så menar han att han vill höra skvaller). Jag hatar när mamma sträcker sig över axeln för att läsa vem jag skriver med eller ska ställa djupa frågor om någonting som jag faktiskt inte vet svaret på, utan jag gör det för att hjärtat blir glad av det. Men det är mina föräldrar och det finns få människor jag älskar lika mycket som dom. 

 

Sen spenderar jag ju självklart mycket tid med den människa som står mig närmast hjärtat, min syster och min bästa vän som är sådär klok som jag hoppas att jag också får vara en dag. Som sällan dömer utan finns alltid där för att lyssna och som finns där för att trösta mig när jag är ledsen och för att tycka illa om samma människor som jag tycker illa om, bara för att stötta och för att visa att hon finns där. Världens bästa syster som nu är världens bästa mamma. Som ni förstår så kan jag knappast klaga allt för mycket när man får ha såna här toppindivider runt omkring sig.