Sitter och tittar på gamla bilder från 2008 och framåt. Kan inte förstå hur mycket allting har förändras, menar inte att saker och ting har blivit sämre men det har helt klart blivit annorlunda. Vänner som man umgicks med, saker som man gjorde, allting känns så långt borta. Jag minns hur nervös jag var för att börja på strömbacka, nervös för att tappa kompisar som började i nya klasser. Men med tiden har jag insett att människor som man verkligen står nära och som man verkligen behöver, de kommer inte att försvinna. Självklart kan man glida ifrån varandra, men man vet alltid vart man har dom. Mina fina vänner är värda så mycket, synd bara att jag är en person som har svårt att visa sånt. Jag har alltid haft lite svårt för att släppa in personer på djupet, och jag har svårt att börja tycka om någon. Men när jag väl gör det så gör jag det verkligen fullt ut. Efter 1 och ett halv år tillsammans med olle så kände jag bara en sak: aldrig mer. Men hur jävla sjukt låter inte det? För att allting har gått åt helvete en gång kan ju inte låta det få förstöra allting. Vi har ju verkligen haft en bra tid tillsammans och skapat många minnen, aldrig att jag vill glömma det även fast det kändes enkalre att göra det då. Jag hade väll ändå inte förväntat mig att träffa min man när jag var 16 år. Sen så är det ju säkert inte sista gången jag gråter över en kille, men dom ska betyda mycket för att förtjäna mina tårar eftersom jag har så svårt att fatta tycke för någon. Jag stänger hellre ute dom än att släppa in dom och vara osäker, då kan det sluta med att jag sårar dom istället och det är ju det sista jag vill. Det är få människor som jag verkligen kan öppna mig helt för, och en av dom är Julia. Eftersom jag vet att det jag säger till henne stannar där. Vet egentligen inte varför jag skriver det här, men det fick mig bara att tänka på hur nöjd jag är med mitt liv nu. Allting är så bra, självklart finns det vissa saker som tynger lite men så kommer det nog alltid vara.