18 månader och 2 dagar, och nu är den sagan slut. Känslan av att förlora sin bästa vän och killen man älskar, hur ska man egentligen förklara det? Ett brustet hjärta, låter som en klyscha. Jag kan inte förstå att det har hänt, jag går runt med en klump i magen som inte verkar vilja försvinna. Vad kommer jag sakna mest? Din lukt, att bara få ligga bredvid dig och höra hur du sover, din humor, din snällhet, din familj. Vet inte vad jag ska välja, för jag kommer sakna allt. Att aldrig mer få gå in genom den där dörren som leder in till ditt hus, det hus som har varit som mitt andra hem väldigt länge nu. Din familj som jag alltid har tyckt så mycket om, kommer jag aldrig mer få sitta och äta kvällsfika med. Just nu påminner allting om dig, varje sång vi lyssnat på, varje film vi sett, allting påminner om dig. Alla minnen vi har skapat på din stuga, min stuga, med vänner, olika festivaler, nyårsafton, midsommar, man hinner göra mycket på 18 månader. Och jag trodde vi hade fler månader framför oss med en stockholmsresa och fler myskvällar. Jag sitter i min gråa one piece och skriver det här, jag känner mig så patetiskt att dela med mig av mina känslor men jag kan inte stänga inne allt.  Men det är sådana här gånger man inser hur viktig familjen är och hur mycket dom bryr sig. Att mamma och min fina syster skulle trösta mig visste jag, men jag trodde aldrig att pappa skulle vara den som led med mig mest. Att han sitter på min sängkant och bara håller om mig visar hur mycket han verkligen bryr sig, och jag ser hur jobbigt även han tycker att det här är.  Nu ska jag försöka stänga av alla mina tankar, och försöka torka alla tårar. Det är jobbigt, jävligt jobbigt. Trodde aldrig jag skulle behöva känna så här. Och olle, jag är inte det minsta arg på dig, jag respekterar ditt beslut. Jag älskar fortfarande dig lika mycket som jag gjorde från första början, och jag kommer alltid att finnas här för dig, du är min bästa vän. Tack för allt det fina du har gett mig.