Blandade känslor hela tiden, humör som går upp och ner som en berg- och dalbana. Jag mår bra, allt känns för det mesta så himla bra nu när allting har lagt sig. Jag vet inte riktigt vad jag saknar, men jag tror att saknar någon. Att ha den där bästa vännen som man kan ligga och prata med om allt mellan himmel och jord, inte behöva tänka efter för att något kanske låter korkat eller dumt. Det känns som att jag har gått vidare för fort, inte stannat upp och bara låta allt smälta in. Det är så svårt att förklara för jag är inte ledsen, men jag är inte heller glad. Jag kan tänka tillbaka på alla fina minnen och då känner jag hur jobbigt det är att förlora en så fin vän, för han är verkligen världens bästa. Från att gå till att vara någon så nära till att känna hur den andra försvinner helt går inte att förklara. Vet egentligen inte varför jag skriver det här, men det känns alltid så mycket bättre efteråt. Jag vill inte gå tillbaka, för jag vill se tillbaka på allting och vara glad. Och det är jag verkligen, jag är så jävla glad för allt det roliga vi har gjort. Det jobbigaste är inte att tappa en pojkvän, för båda känner innerst inne när känslor börjar svalna utan det jobbigaste är att tappa sin bästa vän. Och det är först nu som det sjunker in. Man säger att man ska fortsätta vara vänner, men det är nog den största lögn man säger till varandra.